I måndags tappade Moa sin allra första tand! Tänk att min lilla stompa har blivit så stor! Hon var så stolt och så glad. Hon pratade om tandfen som skulle komma hela kvällen! Dessvärre kom inte tandfen den första natten. Besvikelsen på morgonen var som ett knivblad genom hjärtat på mamma. Men tandfen hade somnat och vaknade inte förrän på morgonen då en liten tjej kom in i sovrummet och konstaterade att tandfen inte varit där.
Nu kom tandfen i natt i stället men mamma lider fortfarande lite över lilla femåringens besvikelse den första morgonen. Däremot har Moa själv troligen glömt det för länge sedan.

Dessvärre var det inte så konstigt att tandfen somnade ifrån.

Jag har sedan i söndags levt med en tilltagande smärta i höger sida av huvudet/halsen.
Den så kallade bölden har inte blivit bättre och det har blivit akutbesök dagligen.
Jag var tillbaka på jourcentralen på måndag kväll för att smärtan blivit värre trotts att de tömt bölden och satt in antibiotika. Fick utskrivet Dexofen mot smärtan som spridit sig ytterligare. De tog prover och CRP var precis som alltid på mig bra. Så ingen misstanke om något alvarligt.
Trots Dexofen vaknade jag på natten med fruktansvärd smärta. Tog två panodil och hoppades att de skulle hjälpa. Två timmar senare hade jag fortfarande inte fått någon smärtlindring av Panodilen. Tog Dexofen också. Ytterligare en timme gick och ingen smärtlindring. Fick en akuttid på vårdcentralen omgående. Läkaren där var bekymrad. Jag hade så ont att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. Hon remiterade till ÖNH på Sahlgrenska och gav mig två Citodon samt skickade med två stycken att ta senare. Dessvärre fick jag ingen smärtlindring av dem heller. Däremot var jag nu så neddrågad att jag skakade i kroppen och hade svårt att prata. Den första läkaren på ÖNH becövade och öppnade upp bakom örat ännu mer och tömde på mer var. Smärtan blev nu än mer intensiv och spred sig till ett ännu större område. Ingen hjälp med mer smärtlindring. Men för säkerhets skulle skulle vi ta fler prover. Fick order att göra detta samt gå och äta något eftersom proverna skulle ta lite tid.
Väl tillbka väntade och väntade och väntade vi. Tillslut fick vi träffa en ny läkare som inte ens verkade ha läst journalen. När vi kom in konstaterade han att proverna var ok och att jag kunde åka hem. Jag bröt ihop igen eftersom jag nu suttit en hel dag på Sahlgrenska med en smärta som inte är av denna världen och nu insåg att jag inte skulle få någon hjälp. Läkaren läste då journalen och undersökte mig igen. Han förstod nu att det inte bara var en vanlig liten böld. Jag blev skickad till akuten. Fick träffa en medecinare som inte ville något annat än att bolla mig någon annan stans och som tyckte att smärtan nog vist berodde på bölden men skulle skicka mig vidare till nevrologen. Blev utkörd i väntrummet och till pinnstolen igen. Efter ytterligare lång väntan orkade jag inte längre. Ville bara lägga mig, jag insåg också att efter att ha träffat tre olika läkare som ingen kunnat hjälpa mig mot smärtan så var sannorlikheten lika med noll att en fjärde läkare skulle göra något åt det.
På vägen hem lyckades vi få tag på vårdcentralen och ytterligare en joruläkare som åtminstonde skrev ut citodon så jag skulle ha något att ta. Inte för att de verkar hjälpa ett dugg mot smärtan men eftersom jag blir så groggy av dem har jag i alla fall fått sova i natt!
Går nu på maxdos citodon har fortfarande värk och inser att jag inte har någon stans att vända mig!
Skall idag tillbaka för att kontrollera snittet bakom örat och fasar för ytterligare en dag i grova smärtor på en pinnstol på Sahlgrenskas ÖNH-mottagning.

Jag vet att det finns en bönekedja för mig och är tacksam för det! Fortsätt gärna be för att jag ska få träffa en läkare som vet varför jag har så ont och vad man kan göra åt det!